Så vackert, så omhuldande, så respektingivande och så självklart.
Har genom årtusende varit en av det viktigaste elementen för människosläktet.
Man bar sin eld genom skogar och längst fält, över berg, genom dalar och över hav. Man bar den som den ynnest den var och kanske kunde man byta en del av sin gyllene glöd till en annan bytesvara om det tröt.
Många byar och städer såg den som en farsot, ett gissel som kunde utplåna stora stadsdelar.
Människor levde i en befogad rädsla och ständig skräck att röda flamman skulle vara framme som ett helvete och skulle bekämpas med nattlig vakthållning och ett starkt medborgargarde.
Förr kunde man inte välja
det fanns liksom inget annat..
Man eldade för maten och värmens skull
kanske för att hålla vilda djur borta
och under bronsåldern var den kanske en statussymbol.
Men respekten fanns där..
och respekten finns fortfarande..
Har några minnen som jag gärna vill delge er och som "brännmärkt" mej genom åren.
Som liten fick jag ofta höra historien om det femmastade skonertskeppet " Forest Dream ".
Skeppet kom från Pacific Northwest och byggdes 1919 men fick svenskt flagg 1926 och hamnade då i Strömstad.
Min morfar Rickard Steen var med i brandkåren i Strömstad och en natt under trettondehelgen 1933 ljöd " Hesa Fredrik " över stan.
Elden är lös !
Strömstads sista storseglare stod i eld !
Tusentals människor gick ur huse för att se det ståtliga skeppet gå till botten i Strömstads hamn.
När brandmännen kapitulerade och lämnade det sjunkande fartyget var morfar en av dom sista hjältarna.
När han skulle svinga benet över relingen för att ta fast mark upptäckte han något mycket besynnerligt.
Där på den rykande relingen stod ett litet litet glas med, hör och häpna, grön Chartreuse !
Glaset finns i min ägo nu och vilar på sin hemlighet.
Vem hade druckit ur glaset och ställt det där på relingen, trettondedagsaftons natt 1933 ?
Året var 1972
På dagen, en månad tidigare hade JokkmokksJokke och Ted Gärdestad uppträtt vid Strömstad Folkets parks säsongsfinal.
Nu stod parken i lågor !
Vi bodde nära folkparken, och...givetvis var vi där.
Ett flammande chokladhjul, en, av elden förtvinad järngrind, människor som skrek och ljudet av stånkande brandbilar - jag minns det som det vore igår.
Sakta gick vi hem genom skogsdungen med darrande ben..
Två år senare..
Jag väcks av min pappa på lucianatten..
"Laholmen brinner Lena..Laholmen brinner ! "
Jag hör slammer från köket under mitt flickrum och snart sitter vi ute på kajen ( ja faktiskt där som Forest Dream brann ) i pappas Volvo Amazon med fikakorg och ser det fruktansvärda skådespelet när anrika Hotell Laholmen går i aska.
Min pappa var tidigare köksmästare på Laholmen under många år och det var också där han träffade min mamma.
Snörvlande åt han ostsmörgås som han doppade i kaffemuggen.
Några dagar senare smög vi oss ut på Laholmsudden för att utforska brandens verk lite närmare, helt vansinnigt och omdömeslöst men otroligt spännande.
Släckningarbetet var över och det fina hotellet var nu bara en svart, våt sorgsen sothög.
Man kunde skönja dansgolvet, det stora restaurangköket och puben " Räkan" där mången Strömstadbo svingat en bägare.
Ett utbränt piano, en sotat kassaapparat av märket National och ett par våta kängor var något som fastnade för evigt på min näthinna.
Vi gick tillbaka till köksdelen,och då i bråten hittar pappa något bekant..
Ur aska och bränt trä fann vi dom..
Ett silverfat ! Två silverfat..tre silverfat..
Svarta av sot men hela och lite ljumna .
Pappa lämnade två och stoppade det tredje under rocken...
När pappa sa att nu fick vi minsann skynda oss hem till mamma förstod jag att det var skarp läge.
Väl hemma skrubbade vi försiktigt av fatet med Tomteskur och fatet blev blankt och fint.
På fatet fann vi ett monogram.
AM
Allan Mulich
Allan Mulich var en välkänd restauratör under 50 och 60-talet och det var också han som värvade pappa från dom fashionabla Göteborgskrogarna på slutet av 40-talet och erbjöd köksmästartjänst,sol, salta bad och söta flickor ( och den söta flickan var ju min mamma Ella Steen )
Fatet som är tungt och gediget och mycket vackert finns nu i Hugos hus och det har använts flitigt under åren och så kommer det att bli fortsättningsvis också.
Kommer heller förstås inte glömma den där dagen då vi gick bland spillrorna av fina Hotell Laholmen.
Pss.. Nu har Hugos hus fått en alldeles egen eldstad och den kommer vi givetvis använda med försiktighet !
Tack för insynen i din historia Lena!
SvaraRadera