När vi åkte ner till Hugos nu på eftermiddagen var västerhavshimlen orange smäktande och väldig,
dom svarta konturerna på öarna utanför var så tydliga så man nästan kunde se varje liten tuva och sten på dom lummiga öarna.
Skarven skorrade i stilla vik och ett i fjärran bekant ljud ljöd i väster, dunk- dunk dunk-dunk..
Någon var på väg hem..
Kanske från något arbete ute i skärgården..
Eller från fiske..
Eller bara för att det har varit en sådan rasande vacker dag..
Skall bli ljuvligt att få flytta ner till hamnen och få dessa toner dagligen till sej som en sorts livsbonus.
Följa väder & vind..
Följa fåglarnas flytt, flykt och jämmer..
Se minken kila mellan bryggorna..
Se sjöräddningskryssaren lämna hamn för att sedan angöra igen..
och
få känna havets dofter efter en rasande storm.
Vi kallar det också
SJÖFARTSNYTT.
Smeknamnet fick Hugos en stormig vårnatt då vi bodde i huset en vecka .
Den hårda vinden dansade djävulsdans kring huset, den skrek och röt och det knäppte och sjöng i golvtiljorna och jag minns att vi somnade under husnocken av smattret från segelbåtarnas nylonlinor i hamnen.
Månskärvan låg som ett streck på himlavalvet och jag mindes vad min mamma alltid sa om detta vädervarsel:
" Liggande måne -stående matroser "
När jag blickar ut över den lilla hamnen där vi snart skall bo tänker jag på alla stormar som rasat på Oxnäs genom hundratals år.
Alla oroligt väntande kvinnor som klättrat upp på Kvarnberget för att spana efter de sina.
Och för alla barn som väntat på en pappa som aldrig kom hem.
Bilden ovan är jag uppväxt med.
Ett enkelt vykort som satte sprätt på min fantasi.
"Hur kunde det storma så ?"
"Och hur var det " ute på "??"
Dom hotfulla molnen, vågorna som slår över det gigantiska varmbadhuset och kom dom som var på sjön den dagen någonsin hem ?
Föreställer strandpromenaden i Strömstad i kraftig stormsjö året 1924.
Min mormor och morfar pratade om den som stormen som alla ville glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar